Sofia sade till mig en gång att jag "bara lyssnar på arg eller deprimerande musik" (med deprimerande menar hon sorgsen eller ledsam). Jag har aldrig funderat mycket över saken men i sanningen stämmer det. James Blunt, Passenger, Linkin Park, Birdy, Sabaton, In flames, Ghost, Rammstein; band eller artister som alla har ett vattenmärke med en stämning av sorg, ilska eller melankoli. Glad musik gör mig illamående. Så fort "helt seriöst"med kaliffa kommer på radion eller vad som helst från Samir och viktor, Panetoz lyckodanser till tonerna av klämcheck karibien-hip hop, allt detta får pannan att rynkas på mig. För mig finns det något falskt i den typen av glädjeuttryck.
Om du tänker efter en stund, hur många gånger om dagen fejkar du ett leende eller är artig bara för att det ingår i kutymet? Däremot hur många gånger om dagen ser du någon låtsas vara nedstämd fastän den är glad? Hur många teleoperatörsförsäljare på stan tycker i verkligheten att deras jobb är så roliga att de får sin euforiska uppenbarelser besannade? "Hej vilken operatör har du idag?" Frågan kommer flygandes över mig från en ung pigg man vid ett vagn-stånd i gallerian. Jag hade sett honom långt i förväg och kände att mina steg blev snabbare och snabbare, min blick fäste jag stenhårt rakt fram på rulltrappan. Jag fick på inga villkor skapa ögonkontakt med försäljaren för då var det kört, då skulle jag bli insugen i en lång process av mobilpropaganda och romantiseringar av fördelarna med "halebop plus"- abonnemanget, allt framfört med stor påträngande pondus och ett brett leende av mannen med skjortan och det välkammade håret.
Nu säger jag inte att alla försäljare hatar sina jobb, det finns säkert många som brinner för det, fast med det sagt tror jag också att en hög procentsats tänker för sig själva "skjut mig någon" simultant som deras ansikte pryds av en blottad tandrad och sympatiskt uppåtböjda ögonbryn. Eller hotellreceptionisten som möter oss kl 03 på natten när vi ska checka in, reser sig upp från sitt mobilsurfarmarathon som hoppat mellan meningslösa urscrollade siter i timmar för att med ett grinande leende säga "hej och välkomna!".
Nog för att sann glädje är den vackraste och finaste känslan man kan vara med om, det mest eftersträvansvärda, det vi varje dag famlar efter att få uppleva men glädje fejkas dagligen till den gräns att den ofta blir formalitet istället för genuin. Mannen som skrivit en arg lapp i tvättstugan med texten "ta ut ludd ur maskinerna efter tvätten, eran mammor jobbar inte här" har ingen anledning att fabricera sitt känslotillstånd. Kvinnan som tycker att man borde sparka cheferna på kommun istället för de stackars arbetarna har heller ingen anledning att spela upprörd, hon är det på riktigt. De osexiga, oklädsamma humören så som ilska, bitterhet, sorg, och uppgivenhet finns det ingen som strävar efter att vara och det är därför de blir så äkta för mig. Det är som att jag ser människan och inte fasaden vilket skapar en surrealistisk trygghetskänsla- det här kan jag lita på.
Detta kanske säger mycket om mig, att jag är en asocial person eller en cyniker men jag har alltid haft en strävan att se över staketet. Visst småprat, klyschor och artigheter kan vara trevliga men det är under de allvarsamma stunderna som verkligheten blottas, det är här man kan lära sig något om sakers betingelse och växa som person. Det är först när man kommer någon riktigt nära som man vågar vara sig själv sägs det, som man vågar röra sig utanför artigheterna. När man haft sitt första bråk med sin partner har man tagit nästa steg i relationen. Om du aldrig får höra av din bäste vän att "fan vad dum i huvidet du är" kan du aldrig lita på det när samma person säger "du är grym!". Det måste finnas en dynamik, det kan inte finnas ljus utan mörker och det är det dystra som gör det glada ännu mer stark och äkta när den väl kommer. Den villkorslösa munterheten i "manboy" av Eric Saade blir därför bara platt i mina ögon/öron.
Klämcheck musik påminner mig om världens ytlighet. Cynikern i mig ropar så det ekar i huvudet "det är inte så här världen är på riktigt, sluta vara så naiv!" när jag hör tonerna av "cherry-gum" med Dolly-style dansa ut genom ethern. Dolly-style är för mig i musikväg vad en översminkad bimbo på gatan är med elva lager foundation. Världen är vackrare och intressantare utan spackel, för att forcerat parafrasera Patrik Hillsons klassiska låt.
